Gästbloggsinlägg om paneldebatten på Matbloggsträffen 2013

26 November, 2013

Vi bad om gästbloggsinlägg och här har Karin skrivit om Matbloggsträffen.

Karin bloggar tillsammans med sina två matlagskamrater Ulrik och Mikael på www.glimtenigrytan.se. Några av de saker de brinner för och bloggar om är ekologiskt, närproducerat, om att inspirera människor till att våga laga mat från grunden och så förstås deras gerillamiddagar. Nu senast i helgen hade de ett höstigt gille med bland annat vildsvin på menyn för 22 sittande gäster. Karin är antagligen den som bakar mest på bloggen av de tre, allt från bullar till surdeg. Till vardags jobbar hon som Cold Chain Specialist på ett transportföretag, och bor i Bälinge norr om Uppsala med sin man (aka ’diskbloggaren’) och sin 2-åriga son.

Och vi hoppar rakt in i debatten där panelen och publiken pratar om ersättning från företag till bloggare.

Som matbloggare får man erbjudanden av olika slag. Till exempel att vara med på en sida med recept, prova choklad, testa ekoteer eller nu senast att långtidstesta en slökokare. Vi på Glimten i grytan tar aktivt ställning till alla erbjudanden vi fått. Ja eller nej. På eller av. Vi har hittills inte velat ha reklam eller banners på vår blogg. Den dagen då vi väljer att ha det kommer det att vara produkter och producenter som vi genuint gillar och ändå skulle använda oss av, med eller utan ersättning. På matbloggsträffen på Mitt Kök-mässan var det därför intressant att få följa debatten om ersättning från företag till bloggare. Inte minst för att Skatteverket bara tre dagar innan hade meddelat att det nu ska börja granska bloggare som tar emot gåvor och får reklamintäkter.

Robin Rendahl från Gastrofy  menade att alla inte kan få samma ersättning med tanke på att antalet läsare varierar beroende på blogg. Han drog en parallell med modebloggare: Om en viss känd modebloggare skriver om ett plagg säljer klädesfirman sedan för en miljon kronor. En mindre känd modebloggare kommer inte alls generera samma summa för klädesfirman. Alltså kan de inte få samma ersättning. Även om han förstod att vi som matbloggar gör ett gediget arbete med vår mat (handla, laga, lägga upp, fota, äta, diska, skriva). Susanne Jarl från Recepten.se  sa att hon inte alls rekommenderade den formen av reklam, eftersom man som bloggare då tar hela risken: man är den som har lagt upp något, företaget får reklam, gratis, men har du inte nått tillräckligt många får du ingenting. Du har bara annonserat gratis.

Här flikade Maria Strömberg från M.ade B.y M.ary in och sa att det är svårt att generalisera att en som når många ska få mer betalat. Och att man inte rakt av kan överföra den princip som körs för modebloggare på matbloggare. Många modebloggare har en publik som är ung och inte alltid så köpstarkt. Att då en matbloggare kanske attraherar en äldre och mer köpstark läsarkrets borde tas i beaktande när ersättning diskuteras.

Zita Tersman från Franska Matkompaniet  tog upp en annan aspekt från företagshåll angående bloggare som hör av sig om gratisprover vilket hon tyckte var ett problem. För ett litet företag är det dels en stor kostnad att skicka produkterna, dels kostar produkterna en hel del i sig att köpa in. Det är inte alls samma sak i matbranschen att skicka produkter som i modebranschen. Framför allt inte för ett litet företag. Modebloggare har gjort sig beryktade just för att be om saker. För att de vet att företag tjänar pengar på om de skriver om dessa produkter. Jag tänker nu att om vi ska lära oss något av det som modebloggarna gått bet på och blivit lite uthängda för så ska vi matbloggare bete oss bättre och också ta lärdom av modebloggarnas läxa. Särskilt med tanke på Skatteverkets senaste satsning.

Ylva Vitorovic berättade att hon när hon jobbade för Stena Line fick en fråga från en kille som ville åka gratis till Polen. Han hade ’ju så många följare på FB’ och det skulle bli bra reklam för Stena. Bara det att när hon kollade upp hans FB så handlade den inte direkt om turism till Polen, utan om skräckfilm. Det var ett kul exempel på hur fel det kan verka först. Men vilken rolig grej det hade kunnat bli med lite mer tankeverksamhet bakom det hela. För en ’skräckfilmskryssning’ för killens följare hade kanske varit en kalasidé! Jag vill med detta belysa att om man ber om saker, se till att det är ett bra upplägg  – för bägge parter! Ett win-win koncept helt enkelt. ’There is no such thing as a free lunch’ som Husmor Lisa upprepade, kan vara bra att komma ihåg!

Att få erbjudanden om prover kan såklart vara smickrande, särskilt eftersom alla erbjudanden börjar med ’vi gillar er härliga blogg’ och ’vi har läst er inspirerande och trevliga blogg’. Och jag tror inte det har att göra med om man är man eller kvinna eller vilken ålder man är i, det handlar om att bli sedd och kanske lite rädslan att inte bli sedd om man nobbar ett erbjudande. Jag tror att det är viktigt att man som bloggare har tänkt till på vad jag vill med min blogg, vilket budskap vill jag förmedla, vad tror jag på. För om du vet vad du vill, då vet du också vad du ska tacka ja till och vad som går bort.

Det diskuterades även att starta en intresseorganisation för matbloggare. Jag tycker det låter som en utmärkt idé! Vi är flera som får samma erbjudanden, mer eller mindre seriösa, och tillsammans kan vi dela med oss av de frågeställningar och problem som vi ställs inför i ett forum. På köpet får vi nya kontakter och blir också lite smartare i hur vi ska bemöta leverantörer.

Tack Matbloggspriset för ett fint ordnat arrangemang! Hoppas vi ses snart igen!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *